cham bam, i want to live there
Hemkommen från en underbar vecka i Chamonix, okej att jag kom hem i lördags natt men tiden har gått åt till annat. Plus att det finns för mycket jag vill skriva. Lovade mig själv att skriva dagbok där nere, men vem hinner det när man bara har en vecka på sig att uppleva en ny plats. Jag hann skriva om de två första dagarna i mitt blåa marimekko block i alla fall. Jag skriver här istället. Jag gillar liksom det. Bara jag får tid.
Chamonix, det var underbart. En väldigt trevlig och fin stad. Som tur var var det inte stad så som jag tänker stad, man kunde ju gå runt överallt. Backarna var grymma i de olika skidsystemen och vädret var nästan så bra det kunde bli. Det hade nämligen fallit massor med snö dagarna innan jag kom, och de flesta dagarna jag var där nere var det strålande sol.
Det kändes konstigt och märkligt att komma ner dit där Kajsa och de andra liksom bor. De bor där. De har ett liv där. Ja ångrar ingenting, det ska man inte göra. Men men, jag vet att jag ska någon gång bo i alperna.
Det hade gått två månader sedan jag träffade Kajsa sist men det kändes ändå inte som det var så längesedan, men jag är väldigt väldigt glad att jag fick träffa henne. Och det känns skönt att veta hur hon bor och hur hon har det, hur bra hon har det! Dock kommer det dröja tre månader tills vi ses igen.
Under veckan där nere i franska alperna hann jag lära känna massor med underbara svenskar, de säsongade där eller bodde där i några år. Mitt drömliv. De flesta var mellan 23 och 33 år gamla, och det är också så jävla underbart att man kan umgås med varandra och ha jävligt kul tillsamman trots stora ålderskillander. Självklart är det ju också lättare där nere för man lever lite av samma liv, där det kretsar om skidåkning, äventyr, umgås med människor, festa och kröka.
Det var väldigt tråkigt att åka hem, verkligen extra tråkigt då jag vet att alla jag umgicks med den veckan kommer vara kvar där nere i minst tre månader. För mig känns det deppigt, men jag försöker tänka positivt att min chans kommer.
Det är så sjukt att man kan flyga till ett annat land men bara träffa svenskar. Första kvällen undrade jag om jag verkligen att kommit till ett annat land. På gott och ont. Dessutom hade jag bara varit i Chamonix i två timmar då min gamla barndomsgranne kommer fram och kramar om mig och strax därpå kommer en kille fram och utropar "jag känner igen dig" och det visar sig att även han bodde i samma område som mig som liten.
Och, jag klarade ju av att flyga själv fram och tillbaka!
Chamonix, det var underbart. En väldigt trevlig och fin stad. Som tur var var det inte stad så som jag tänker stad, man kunde ju gå runt överallt. Backarna var grymma i de olika skidsystemen och vädret var nästan så bra det kunde bli. Det hade nämligen fallit massor med snö dagarna innan jag kom, och de flesta dagarna jag var där nere var det strålande sol.
Det kändes konstigt och märkligt att komma ner dit där Kajsa och de andra liksom bor. De bor där. De har ett liv där. Ja ångrar ingenting, det ska man inte göra. Men men, jag vet att jag ska någon gång bo i alperna.
Det hade gått två månader sedan jag träffade Kajsa sist men det kändes ändå inte som det var så längesedan, men jag är väldigt väldigt glad att jag fick träffa henne. Och det känns skönt att veta hur hon bor och hur hon har det, hur bra hon har det! Dock kommer det dröja tre månader tills vi ses igen.
Under veckan där nere i franska alperna hann jag lära känna massor med underbara svenskar, de säsongade där eller bodde där i några år. Mitt drömliv. De flesta var mellan 23 och 33 år gamla, och det är också så jävla underbart att man kan umgås med varandra och ha jävligt kul tillsamman trots stora ålderskillander. Självklart är det ju också lättare där nere för man lever lite av samma liv, där det kretsar om skidåkning, äventyr, umgås med människor, festa och kröka.
Det var väldigt tråkigt att åka hem, verkligen extra tråkigt då jag vet att alla jag umgicks med den veckan kommer vara kvar där nere i minst tre månader. För mig känns det deppigt, men jag försöker tänka positivt att min chans kommer.
Det är så sjukt att man kan flyga till ett annat land men bara träffa svenskar. Första kvällen undrade jag om jag verkligen att kommit till ett annat land. På gott och ont. Dessutom hade jag bara varit i Chamonix i två timmar då min gamla barndomsgranne kommer fram och kramar om mig och strax därpå kommer en kille fram och utropar "jag känner igen dig" och det visar sig att även han bodde i samma område som mig som liten.
Och, jag klarade ju av att flyga själv fram och tillbaka!
Kommentarer
Postat av: Emilia
va roligt att du haft det så bra! :) välkommen hem till trista sverige :P
Trackback
