Gabriella

Jag packar väskan, jag sitter på planet på väg hem. Med en klump i magen och en knut i bröstet. Det är något som trycker på bröstet. Och axel- och nackvärken jag trodde försvunnit kommer genast tillbaka. Andningen blir tyngre och jag inser plötsligt att inhalatorn kan inte hjälpa mig just nu. Andas, andas.

Superglad av att få komma hem till Göteborg ju. Men verkligheten har aldrig visat sig mer påträngande. Bekymmrerna ploppar upp igen och jag inser att nu finns det inga undanflykter längre, nu kan inte livet vara som en dans på rosor längre - inte utan att jag verkligen tar tag i mitt liv.

Jag lyssnar på mitt för tillfället favoritband. Någon eller några vet vilket det är. Jag lyssnar och det knyter sig igen, en knut i magen och en i bröstet. Jag tänker på minnen och härliga känslor, men det gör ont, för man vill alltid tillbaka.

Jag är rädd, jätterädd. Rädd för att förlora alla ens bästaste vänner. Alla dem som jag älskar och bryr mig om. Jag vill inte försvinna mera. Jag tror jag bara oroar mig i onödan. 

Hur skönt är det inte att komma hem och få träffa Malin och Frida i solskenet. Att få höra vad dem gjort och vart med om. Att lyssna på dem och känna att de anförtror sig till mig. Att få berätta vad jag gjort och att få skvallra om saker som hänt. Att få känna att dem finns där för att lyssna på allt det jag ännu inte hunnit berätta.